I alla dessa år har jag haft mitt hjärta inlåst i en bur. Lagom stor för att få plats med inte bara själva hjärtat utan även dom känslor jag känt.
Det har alltid varit lättast att hålla folk på avstånd och absolut inte släppa någon nära inpå livet. Jag gjorde allt för att slippa risken att bli sårad eller dömd för saker jag gjort eller varit med om. Jag skäms helt enkelt för mycket och det jag minst behöver är någon som talar om för mig att det precis är det jag borde göra, det gör jag så bra själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar