Josefine Dior

I alla dessa år har jag haft mitt hjärta inlåst i en bur. Lagom stor för att få plats med inte bara själva hjärtat utan även dom känslor jag känt.
Det har alltid varit lättast att hålla folk på avstånd och absolut inte släppa någon nära inpå livet. Jag gjorde allt för att slippa risken att bli sårad eller dömd för saker jag gjort eller varit med om. Jag skäms helt enkelt för mycket och det jag minst behöver är någon som talar om för mig att det precis är det jag borde göra, det gör jag så bra själv.

I lördags var jag och baby ute och åt, gentleman som han är så envisades han med att bjuda faaast jag sa att han inte behövde! Efter det blev det att se shutter island på bio med Alex och Stelth.
Jag verkar inte vara den enda som blev besviken på filmen. Den var inte alls som jag tänkt mig men den var helt klart sevärd så bra var den ju allt! Riktigt bra gjord och Leo spelade grymt bra.
Sov sen hos baby till igår då vi firade hans 21 års-dag, grattis till honom! :*

Nu sitter jag och saknar honom ännu en gång.. precis som vanligt..

Det bästa med att sakna någon är den känsla man får då man äntligen träffar personen igen. Helt underbart med andra ord. Den känslan kommer jag få uppleva idag och jag kan knappt vänta..
Idag är det alla hjärtans dag, klockan är inte ens åtta och jag sitter nu här, vaken och väntar på min fästman.

Idag har faktiskt näst intill allt rullat på. Såna dagar är bra sköna, det är jag nog knappast ensam om att tycka.
Jag vaknade dock vid 03.40 imorse och var GRYMT pigg, inget ovanligt att jag sover dåligt iofs meeen blev extra svårt att ta sig upp idag då jag skulle till skolan för första gången på länge.. Lite smått träligt men ska inte klaga nu inte. Man vet aldrig när man får en bra dag igen så ska passa på att njuta sålänge det varar trots att jag nästan somnar vid tangentbordet..!
Take care bitches.

Jag saknar min fästman så enormt mycket. Hans närhet. Jag saknar att kunna ligga i timtal och bara dra fingrarna mellan hans urgulliga brösthår samtidigt som han håller om mig, kanske pussar mig i pannan och stryker sin hand genom mitt nytvättade hår och säger "Älskling, allt kommer ordna sig. Jag finns här". Dom orden har jag dock hört många gånger förut men det är något i hans röst som får mig att känna hopp. Kanske allra mest för att han är den som faktiskt finns där, inte för att han måste utan för att han vill.
Det kallas Äkta kärlek.
Jag älskar dig hjärtat mitt ღ

För om man mår så dåligt att man ser jorden som en bur där locket är himlen så har man nått botten. Man kan inte klara sig ur det själv hur mycket man än försöker, det går bara inte.
Man behöver en kram, någon som stryker sin hand över ens kind och säger att allt ska bli bra.
Hoppet.
Hur ska man orka bekämpa sina onda demonerna om man aldrig tillåter sina änglar?
Om jag väljer att påbörja den här resan, ska endas jag stå kvar, utan mina stora vassa svärd riktade emot mig själv och med en skjöld, helt omöjlig att förstöra...

(omgjord text)

Nu känner jag den där känslan, ni vet den som stör.
En känsla av hopplöshet som får det att kännas som att ingenting någonsin kommer bli bra igen. Du är ingenting värd. Du får skylla dig själv. Skyll dig själv!
Den känslan har jag haft allt mer och mer dom senaste åren, det skrämmer mig. Jag är rädd.
Ska jag våga leva vidare trots den känslan? Allt kanske bara löser sig sen senare i livet?
Men hur vet man det och framförallt, hur vet man om man orkar vänta och då lyckas finna sina svar?
Den där känslan, den som stör.. Den har jag haft någonstans djupt där inom mig i mer eller mindre hela livet. Jag är trött på att vänta.

Något som jag fått lära mig är att allt faktiskt inte blir bra bara för att tiden går. Jag är trött på att gräva djupt inom mig för att finna styrkan, den som får en att orka och vilja leva vidare.
Den börjar sakta dö. Det räcker nu. /J.D