Josefine Dior

Till det sista hjärtslaget

Vad trött jag blir!
Har ju haft väldigt mycket problem med sömnen enda sen jag var liten så äter bl.a sömntabletter vilket hjälper skapligt bra MEN ist får jag då en av dom många bivärkningarna, mardrömmar! som gör att jag inte heller kan sova som man ska. Vaknar ALLTID mellan 4-7 i ren panik och måste alltid messa pojkvännen och se om allt är ok eller om drömmen kanske t.o.m var sann... Dom flesta mardrömmar handlar nämligen om honom...
Allt det här gör att jag fått vääldigt svårt att skilja på vad som faktiskt är verklighet och inte -_-

Idag har det varit en lång dag. Mycket i skolan som ska göras klart nu innan sommarlovet och det tråkigaste av allt.. det är nämligen sista veckan på jobbet. Ska skriva upp mig som vikarie sen tänkte jag så får vi se om/när dom vill ha mig. Kan ju aldrig skada att iaf visa intresse, jag trivs ju så bra!
Just nu har jag folksamling i mitt rumt. Lite socialt folk som brorsan dragit med sig in hit för att underhålla mig, mycket trevligt.
Min "lille"bror sa även en chockande sak. "Varför har vi glidit ifrån varannn gumman" man bara awh, så söt, han kan allt om han bara vill den unge mannen! haha... Jag frågade honom vad han själv trodde det berodde på och sedan svarade jag något som inte borde nämnas här men han förstod hur jag menade, får hoppas det blir förändring bara. Det här med syskon relationer är inte alltid så lätt för alla men vi får jobba på det helt enkelt. Vi två har trots allt alltid haft en lite speciell relation som andra haft svårt att förstå sig på.


I måndags var det 1 år med min underbara fästman. Tack för att du finns och vill dela allt med mig. Du är det enda jag har..jag älskar dig mer än något annat ♥


Idag är det en sådan dag igen då allt är riktigt nice! Känns som att det mesta är möjligt och att det även går att lösa. Synd bara att den känslan inte varar mer än någon dag men det är ju iaf skönt att få känna på den känslan ibland med.
Även vädret idag har varit riktigt härligt, kul att våren är här, fiiiinally må jag säga.
Imorgon bär det av till kära A. Jag och älsklingen ska dit och ha lite mys med djuren och snacka lite skit. Ser jag fram emot!

Nu blir det att glo på lite Arthur avsnitt. Ni vet, barnprogramet som nästan alla såg på när man var mindre? Tycker det är så mysigt, kan vara skönt att få vara lite "barnslig", slippa vara vuxen och ta massa ansvar för en stund.

Råkade klanta mig och ta bort inlägget om min kära B. Men du ska veta att jag saknar dig, oss, allt vi hade! Kan det någonsin bli samma sak igen? Jag vill gärna tro det men jag vet inte om jag vågar tro på det..
Jag har förändrats, I know. Jag vet att jag undviker samtalsämnen som rör varför jag blivit som jag blivit o blabla. Jag kan bara inte prata om det, det är mitt problem. Något som jag nu måste leva med. Jag vill inte ens försöka ägna energi på att få folk att förstå när ingen ens hör av sig längre. Jag vill bara att ni ska ge mig en chans. Är det för mycket begärt?.. Jag saknar allt, tjejkvällar/fester/sms och bara att ses och prata.

Något oroar mig, något fortsätter störa. Jag vet inte vad det är men det ligger inom mig och gror till något större än vad det tidigare varit. Det är en känsla av ensamhet och oduglighet. Känns inte som att något jag gör blir rätt just nu, inget är i närheten av bra. Jag vill vara hon som kan stå för sig själv. Hon som är omtyckt av inte bara andra utan även sig själv. Just nu ligger den önskan lååååångt borta. Det går säkert att jobba på, men vart hittar jag styrkan, orken och framför allt stödet?