Jag är så van att ha folk som kommer och går i mitt liv. Därför har jag lärt mig att vara väldigt försiktig med vilka jag över huvudtaget släpper in. Men givetvis gör jag fortfarande misstag. Misstag som resulterar i att jag bygger murarna ännu högre. Folk verkar tro att dom vet så mycket om mig men dom har fel. Så fel.
De flesta saker berättar jag inte för någon. Även om det kanske skulle kännas rätt just då så måste jag påminna mig själv om att dom snart är på väg ut ur mitt liv igen.
Antingen för att dom själva valt det eller för att jag själv vänder ryggen till. Jag är så less på att bli huggen i ryggen. Att förvänta mig något av någon och sedan bli besviken. Som att det vore för mycket begärt.
Jag har en person som alltid funnits där. Givetvis har vi som alla andra, haft våra problem men vi vet båda två att vi aldrig slutar bry oss. Vi ställer alltid upp för varandra vad som än händer. Jag behöver inte alltid tala om att något är fel ens. Hon bara vet.
Efter 9 år har jag förstått att hon är här för att stanna. Utan henne hade jag inte varit här idag. Tack för att du är den finaste, ärligaste och trognaste människa jag någonsin träffat och förmodligen kommer träffa.
Får givetvis inte glömma att tacka mina andra nära vänner. Ni vet vilka ni är ♡ Jag försöker verkligen påminna er om hur viktiga ni är för mig.
Speciellt Emelie som a l l t i d hör av sig och frågar hur jag mår och som gett mig världens finaste gudson ♡
1 kommentarer:
klart jag hör av mig, måste ju veta att du är okej! <3
Skicka en kommentar