Idag går vi in i v.26 (25+0)
Det börjar ta på kroppen nu.
Inte bara det att jag blir större och tröttare för var dag som går, jag får bara mer och mer ont. Vissa dagar kan jag knappt gå för att jag har sån värk vilket ställer till det lite. Allra mest på jobbet. Jag vill så mycket men det finns inte så mycket ork kvar som jag hade velat.
Imorgon ska vi iaf till bm för att bla lyssna på hjärtat. Har längtat såå mycket :)
Tror jag smälter!
Kom hem och hittade ett paket som innehöll allt det här.. Tillsammans med ett gulligt kort som typ fick mig att gråta floder. Tack världens finaste Karin! Kärlek till dig ♡
Börjar visa sig rätt tydligt vilka som är ens riktiga vänner och vilka som ställer upp och finns där. Tack, ni är bäst ♡
Helt otroligt hur man kan forma kroppen egentligen. Med rätt kost och träning kan du skapa sjuka muskler.
Men du kan även bära på ett liv som i nio månader växer till sig i din kropp.
Ganska mäktig känsla att få chansen att uppleva en egen graviditet.
Jag känner nu min lilla flicka tydligt där inne när hon vänder på sig och slår kullerbyttor. Magisk känsla ♡
Jag är så lyckligt lottad.
Uppdateringen suger för tillfället som ni säkert märkt. Jag har haft fullt upp med nytt jobb och lever än i min bebisbubbla. Tiden bara springer iväg och mer än 1/3 av graviditeten har redan passerat.
När jag inte jobbar så sover jag ikapp eller försöker göra annan nytta när ork och tid finns.
Igår var det dags för ultraljud.
Fick äntligen se vår lilla bebis igen som växer så det knakar i magen.
H*n sprattlade som en tok där inne och log. Både jag och A tittade på varandra och kramade varandras händer extra hårt.
Kan knappt förstå att vi ska bli föräldrar..
Har nog aldrig varit lyckligare.
Igår fick jag det där samtalet som man hoppas att få slippa..
Du må haft tur i oturen men det är svårt att vara allt för positiv.. Man kan ju inte påstå att det gick bra och för mig är det svårt att förstå hur jävla nära det var att livet hade kunnat sett annorlunda ut från och med nu.
Tror jag fortfarande är chokad och inte riktigt förstår vad som faktiskt hänt.
Känslan av att bara få krama och hålla om dig igen för första gången efter olyckan var obeskrivlig. Tiden stod still. Du klappade mig på handen när jag höll om dig hårt och försökte hålla tillbaka tårarna .
Men du lever. Du kommer att ta dig tillbaka. Det är ju trots allt Dig vi talar om. Envis som fan.
Jag älskar dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
























