Igår fick jag det där samtalet som man hoppas att få slippa..
Du må haft tur i oturen men det är svårt att vara allt för positiv.. Man kan ju inte påstå att det gick bra och för mig är det svårt att förstå hur jävla nära det var att livet hade kunnat sett annorlunda ut från och med nu.
Tror jag fortfarande är chokad och inte riktigt förstår vad som faktiskt hänt.
Känslan av att bara få krama och hålla om dig igen för första gången efter olyckan var obeskrivlig. Tiden stod still. Du klappade mig på handen när jag höll om dig hårt och försökte hålla tillbaka tårarna .
Men du lever. Du kommer att ta dig tillbaka. Det är ju trots allt Dig vi talar om. Envis som fan.
Jag älskar dig.
Jag har lärt mig att aldrig ta någon/någonting förgivet. Va rädda om det ni har och tala om för era kära hur mycket dom faktiskt betyder. Imorgon kan det vara för sent.